British 1697-1764 William Hogarth Galleries Early satirical works included an Emblematical Print on the South Sea Scheme (c.1721), about the disastrous stock market crash of 1720 known as the South Sea Bubble, in which many English people lost a great deal of money. In the bottom left corner, he shows Protestant, Catholic, and Jewish figures gambling, while in the middle there is a huge machine, like a merry-go-round, which people are boarding. At the top is a goat, written below which is "Who'l Ride" and this shows the stupidity of people in following the crowd in buying stock in The South Sea Company, which spent more time issuing stock than anything else. The people are scattered around the picture with a real sense of disorder, which represented the confusion. The progress of the well dressed people towards the ride in the middle shows how foolish some people could be, which is not entirely their own fault. Other early works include The Lottery (1724); The Mystery of Masonry brought to Light by the Gormogons (1724); A Just View of the British Stage (1724); some book illustrations; and the small print, Masquerades and Operas (1724). The latter is a satire on contemporary follies, such as the masquerades of the Swiss impresario John James Heidegger, the popular Italian opera singers, John Rich's pantomimes at Lincoln's Inn Fields, and the exaggerated popularity of Lord Burlington's prot??g??, the architect and painter William Kent. He continued that theme in 1727, with the Large Masquerade Ticket. In 1726 Hogarth prepared twelve large engravings for Samuel Butler's Hudibras. These he himself valued highly, and are among his best book illustrations. In the following years he turned his attention to the production of small "conversation pieces" (i.e., groups in oil of full-length portraits from 12 to 15 in. high). Among his efforts in oil between 1728 and 1732 were The Fountaine Family (c.1730), The Assembly at Wanstead House, The House of Commons examining Bambridge, and several pictures of the chief actors in John Gay's popular The Beggar's Opera. One of his masterpieces of this period is the depiction of an amateur performance of John Dryden's The Indian Emperor, or The Conquest of Mexico (1732?C1735) at the home of John Conduitt, master of the mint, in St George's Street, Hanover Square. Hogarth's other works in the 1730s include A Midnight Modern Conversation (1733), Southwark Fair (1733), The Sleeping Congregation (1736), Before and After (1736), Scholars at a Lecture (1736), The Company of Undertakers (Consultation of Quacks) (1736), The Distrest Poet (1736), The Four Times of the Day (1738), and Strolling Actresses Dressing in a Barn (1738). He may also have printed Burlington Gate (1731), evoked by Alexander Pope's Epistle to Lord Burlington, and defending Lord Chandos, who is therein satirized. This print gave great offence, and was suppressed (some modern authorities, however, no longer attribute this to Hogarth).  Related Paintings of William Hogarth :. | Famijen Graham children | Earthen mound Mongolia Dieley family | Self-portrait | Before and after pictures after the group | fashionable marriage - breakfast scene |
Related Artists:
Adrianus Eversen
Dutch, 1818-1897
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Georg Anton Rasmussen
1842-1914 paint Norsk fjordlandskap